— Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du vill!
Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne bland irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar.
Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes namn. Sedan han länge sökt henne förgäves i labyrintens alla gångar och bersåer, gick han modlös fram på gräsvallen därutanför och spejade åt alla håll. Hon kanske för längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och gömt sig på något annat ställe. Var skulle han finna henne?
Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad fart.
Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot en sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp...
— Märta, var är du?
Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på nytt.
Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon stod upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en undangömd boské. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben, ja högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord fört dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras fäders, nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet skimrade vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått.
Nedanför växte gräset frodigt och mjukt.
Tomas smög ljudlöst bakom Märta, slingrade armarna om hennes midja, kysste henne och tvingade henne ned på gräset.