Venusbilden stod leende och vit och tyst.
Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i upplösningstillstånd, på flykt.
Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter.
— Vart går du, Märta?
— Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen — där mellan träden — jag vill komma upp på en höjd... med utsikt...
Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.
Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med spetsar av fräsande vitt skum.
Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det var en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen, vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna, och som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud simmade omkring i kanalen, dök förskräckt ned under vattenytan, och var länge försvunnen. Då han åter kom upp, simmade han brådskande mot land, flög upp på svanhusets tak och ställde sig där att flaxa med vingarna, medan han utstötte underliga, dova skrin.
— Låt oss gå en annan väg, sade Tomas.
Märta log.