— Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon olycka?
— Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det är, men inte nu. — Kom, Tomas, låt oss gå!
Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå ned till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna.
Det var endast tio minuter att gå.
Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag lagt trakten öde.
Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont.
En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i närheten. Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem och viftade med svansen.
— Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort sin herre.
Märta gick tyst och mumlade något för sig själv.
— Går du och läser psalmer? frågade Tomas.