— Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag lärde mig, då jag var barn. Den började så här:
Med hastat lopp och dunkelt sken
oss solen snart förlåter,
att uppgå, sorgelig och sen,
på mulna fästet åter.
Förbi är årets sköna tid —
— — — — — — — — — —
Blåsten tog bort resten.
De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro. Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var nätt och jämnt att de kommo med.
Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och gnällde sakta, med svansen mellan benen.