Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem för att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det såg tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.
Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i salen.
— Vart skall du gå? frågade Tomas.
— Jag skall gå ut och handla, svarade Greta.
Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret föll på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att undra på och att gissa över.
Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann.
Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att sitta länge. Han skulle gå hem och läsa.
Han lovade att komma tillbaka och äta kväll.
Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten hade saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens kvistverk, hade några stelnade molnformationer tornat upp sig till en svartviolett vägg med skarpa kanter.
Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan.