Det var han.
— God afton, Hall. Välkommen tillbaka!
— God afton, Tomas — det var längesedan jag såg dig —
De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och annat av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra det viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom att misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt. De hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det pauser i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd.
Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade lovat att träffa den och den uppe vid Anglais.
— Vi ses väl något, sade han.
Och han nämnde sin nya adress.
De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som fattats i deras samtal, och Tomas gick hemåt.
Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med någon.
Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande behov av att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin egen nyck.