Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.
Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. Över Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av en grön lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett ansikte, liksom svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas hus på Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset.
Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem? Nej, icke hem...
Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett drama, var det inte så?
Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park.
Det vita papperet är mitt onda samvete...
Han måste likväl gå in på ett eller annat ställe, ty han var trött. Han steg in i Berns’ salong, som tillfälligtvis var närmast, satte sig i ett hörn på en av läktarna och beställde en whisky.
Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på tribunen utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den drickande, rökande och skränande publiken.
— — Ja, varför kunde han icke skriva? Han hade ju likväl sett mycket och varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han icke hade den rätta barnatron på att han verkligen hade något nytt att lära ut. Och om han också hade haft något, vad så? Människorna ville likväl icke lyssna till det som han möjligen kunnat säga dem. Det var så underliga vråar av tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet ifrån.
Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är stor.