— Med nöje.
— Tack!… Segerros, kanske du följer din vän Winstons exempel? Jag behöfver egentligen tre försökskaniner, annars blir materialet för ensidigt — jag har smått tänkt på Rackelhane som tredje man. Jag är nämligen speciellt angelägen att få en konstnär med den sortens folk reagerar i allmänhet bättre än vanliga dödliga för försöken … Nå, hvad säger du?
Söderholm framkastade frågan i lätt ton, men afvaktade med spänning svaret. Segerros, som närmast uppfattade saken som ett skämt, gjorde emellertid inga invändningar.
— Låt gå. Det kan ju bli helt kuriöst… Hvad Rackelhane beträffar, så tror jag det nog inte blir någon svårighet att öfvertala honom. För resten: när och hvar skall det epokgörande experimentet äga rum?
— Det blir väl nog bäst hemma hos mig. Låt oss säga kl 7 i eftermiddag.
— Skönt!
De tre amanuenserna konstaterade att deras cigarretter voro utrökta och slängde dem med öfvad hand i den prydliga plåtlåda, som dekorerade balkongens räckverk. Plikten kallade dem åter.
Söderholm passerade på sin väg bibliotekets skrifmaskin som för tillfället stod ledig.
Han kastade en spejande blick omkring sig, tog fram Eva Limburgs bref ur plånboken och slog sig ned vid maskinen. Några ögonblicks energiskt knackande och Söderholm hade i sin ägo en trogen kopia af den famösa biljetten. En noggrann undersökning öfvertygade honom om att hans teorier voro riktiga. Kopian företedde precis samma egenheter i afseende å typaftrycken som originalet. — Sherlock Holmes' skarpsinniga lösning af problemet »Den försvunne brudgummen» hade redan för länge sedan lärt honom, att det inte finns två skrifmaskiner, som skrifva precis lika några af bokstäfverna nötas mer, andra mindre, men aldrig på samma sätt. Nu drog han nytta af sin kunskap. De suddiga r'en i Eva Limburgs biljett återfunnos oförändrade i kopian, likaså de karakteristiska defekterna i bokstäfverna K och L. Biljetten var sålunda skrifven på bibliotekets maskin.
Söderholms drag upplystes af ett bistert leende.