IV.
Det var en måndag Thomas Melón utsattes för den mystiska enleveringen.
Söderholm, som var en sansad och kallblodig natur, hade ansett det klokast att låta hela saken hvila ett par dagar; han behöfde tid för att låta sin plan mogna och insöfva de misstänkta i fullkomlig säkerhet. Först på fredagen fann han rätta tidpunkten vara inne för att utföra det experiment, hvartill Bergdahls gröna ulster på sätt och vis gifvit honom uppslaget — ett uppslag som för honom som praktisk psykolog af facket låg så nära till hands, att han i sitt stilla sinne kände sig en smula misslynt öfver, att han icke omedelbart kommit på den goda iden. Emellertid: nu låg hans väg klart utstakad och han väntade blott på ett gynnsamt tillfälle för att beträda den. Han tackade tyst sin lyckliga stjärna vid tanken på, att hvarken Råskjöld, Segerros eller Rackelhane hade en aning om, att det var honom Melón engagerat som detektiv.
Klockan närmade sig half två, och bibliotekets amanuenser befunno sig för tillfället på Nybyggets balkong i det lofliga syftet att vederkvicka sig med en cigarrett under animerad debatt af dagens frågor. Affären Melón, som under de föregående dagarna grundligt utdiskuterats, hade småningom fått lof att träda tillbaka för andra fängslande samtalsämnen. Den fladdrande konversationen kretsade denna gång kring amanuensen Segerros' nya med spänning motsedda komedi »Nimrod och de sjuttons sparfvarna», hvars premiär var omedelbart förestående. Den unge författaren var föremål för ifriga interpellationer, som han dock vägrade att besvara.
— Jag säger inte ord. Innehållet är och förblir en hemlighet. Ni får ge er till tåls till premiären. Nu föreslår jag för resten att ni lämnar min ringa person ur räkningen och i stället koncentrerar era inkvisitoriska blickar på någon annan — till exempel Söderholm, jag tycker han sett sä förbannadt spekulativ ut under de senaste dagarna. Hvad är det riktigt du sysslar med nu för tiden, om man får lof att fråga?
Söderholm, som med gillande blick följt en äldre katthanes makliga förberedelser för en fridfall förmiddagsslummer källarglugg, slog askan af sin cigarrett och svarade så likgiltigt han kunde, ehuru han i sitt hjärta prisade Segerros som en sannskyldig det gynnsamma ögonblickets gud:
— Åh, ingenting nämnvärdt. Jag har bara hållit på med några små förstudier till en artikel om de experimentella idéassociationernas praktiska värde, som jag i en svag stund kom att lofva redaktörerna för Argus. Ni har väl hört talas om de ganska märkvärdiga resultat man uppnått genom sådana där experiment?
— Är det något i stil med de mystiska manipulationerna i Den gröna kappan, inföll Råskjöld. — Jag måste erkänna att de intresserade mig i högsta grad. Det skulle inte vara så dumt att någon gång få se, hur de gå till. Först antog jag att alltsammans var bara fantasifoster, men jag har senare hört att den moderna psykologien verkligen opererar med sådana saker.
— Din önskan är lätt att tillfredsställa, kära Råskjöld.
— Jag har just sett mig om efter lämpliga objekt för några kontrollexperiment, som jag måste företa, så om du har lust, vore jag dig ytterst tacksam, om du ställde dig till förfogande.