— Tag reda på hvar de befunno sig i gir på morgonen.
— Går inte. En enda liten klumpighet, och de kunde bli varnade. För resten blefve det en uppgift i stil med att söka spåra bilen. Och sådant tilltalar mig, som sagdt, inte. Tarflig sport. Nej, jag följer andra metoder. Här, i denna stol skall problemet lösas. Jag får lof att tänka ut en plan.
Bergdahl reste sig och tog afsked. Han befann redan i tamburen och höll just på att knäppa sin gröna ulster, då han plötsligt hejdade sig och återvände in.
— Söderholm, utbrast han ifrigt, — minns du att Råskjöld lämnade Fazer, just när Melón visade oss Eva Limburgs bref. Jag observerade hans utseende. Jag tyckte han såg lömsk ut.
Söderholm, som stod vid sitt fönster och såg ut mot hafvet, där en blinkfyr just sände ut en skarp röd reflex öfver vattnet, spratt till.
— Bergdahl, du är en förträfflig observatör. Det hade verkligen undgått mig. Tack. Det ger mig något att tänka på.
— Evening, sir.
— Evening.
Dörren slog igen. Söderholm var ensam. Fyrens röda sken hade förbytts i grönt — precis samma nyans som Bergdahls berömda ulster. Söderholm stirrade en sekund med vidöppna ögon in i det gröna Ijuset. Så gick han med beslutsamma steg till sitt bokskåp och tog ned en liten tunn volym med titeln »Den gröna kappan, detektivroman af Yorke Davis» — just hvad han för tillfället behöfde.
— Tack, Bergdahl, — mumlade han för sig själf, — din gröna ulster är ändå ett förträffligt plagg.