— Jag! Bergdahl hoppade till och fick i sin häpenhet ett nästan skuldmedvetet utseende. Jag? Hvad menar du? Ett dåligt skämt, ett griseri… Vet du, det där tål jag inte.
— Lugn, lugn! Jag menar hvad jag säger. Din uppgift att du i går klockan half elfva befann dig på Himmelvik-kuriren räddade dig från att hänföras till de misstänktas kategori. Det kan ibland ha sin nytta att vara pomolog, bror Bergdahl.
— Förklara dig! insisterade den koleriske Bergdahl i upprörd ton, — tala inte i gåtor, ta mig tusan om jag finner mig i det.
— Nåväl. I Melóns skildring af sitt äfventyr slog det mig genast, att brefvets författare måste ha känt till hans svärmeri för Eva Limburg. En oinvigd, som tillfälligtvis, bara med kännedom af deras Gitanjalibekantskap, begagnat sig af hennes namn, hade aldrig användt tilltalsordet »du». Alltså måste gärningsmannen vara någon af de sex personer Melón räknade upp, de enda som hade reda på saken. Du var en af dem och således ett misstänkt subjekt ända tills du på ett eller annat sätt kunde rentvå dig. Du bevisade emellertid ditt alibi och behöfver därför ingenting frukta. Jag vill här i förbigående anmärka att jag på grund af förnuftsskäl fullkomligt utesluter eventualiteten, att intrigen utgått från Eva Limburg själf eller henne närastående personer — i så fall hade nog inte hennes namn begagnats som lockbete.
— Ditt resonemang förefaller riktigt.
— Bara en smula logik, gamla gosse. Här se vi för resten igen ett bevis för giltigheten af den detektivistiska regel, som säger, att det äfven i det fintligast planlagda brott alltid finnes en eller annan liten vårdslösad detalj, som till slut förråder den skyldiga. Jag måste ge arrangörerna af Melóns enlevering det erkännandet, att de gått till väga med stor slughet, men detta lilla ord »du», detta skenbart så oväsentliga missgrepp skall, hoppas jag förr eller senare, bringa dem i mina händer.
— Du misstänker således verkligen Råskjöld, Nässellöf Rackelhane och
Segerros?
— Ja, det är min skyldighet. Nässellöf tror jag mig ändå möjligen kunna eliminera.
— Det gör du rätt i. Jag är öfvertygad om att han när som helst kan prestera ett förstklassigt alibi. Han stiger aldrig upp före klockan elfva… Nå, och hvad ämnar du ta dig till med de öfriga? Förhöra dem?
— Nej, så länge vi inte ha en aning om motiven, måste vi vara ytterst försiktiga. Deras misstankar få på inga villkor väckas. Det gäller att bruka list. De måste sonderas, men utan att de själfva märka det.