Söderholm lade brefvet i sin plånbok och reste sig.
— Ja, kära Melón, nu vill jag inte längre uppehålla dig — jag vet att din tid är upptagen. Tack för att du kom.
Melón såg på sitt ur och sprang upp.
— Fördömdt! Klockan är öfver sju och half åtta börjar Inhemska teaterns premiär. Hur tusan skall jag hinna hem och kläda om mig!
— Tag en bil, proponerade Bergdahl.
Men Melón tillbakavisade förslaget med indignation. Äfven de starkaste själar ha sin begränsning. Melón hade tydligen fått nog af bilfärder för en lång tid framåt.
I nästa ögonblick var han försvunnen.
Söderholm gick fram till pianot och lät fingrarna löpa öfver tangenterna. En sprittande melodi klingade fram. Bergdahl spetsade öronen. Var det inte hans egen favoritchanson? »Ett stycke, stycke, stycke af ett vackert ben …»? Och när Söderholm hunnit till refrängen, föll han in med sin höga tenor. Operettens ande sväfvade genom rummet.
— Söderholm, utbrast Bergdahl, när vännen svängde sig om på pianostolen, — du har en idé, du har upptäckt något. Annars hade du inte valt den melodin.
— Riktigt, Bergdahl, svarade Söderholm med ett lätt skratt och gnuggade sina händer. — Jag har upptäckt att du är oskyldig.