Melón erbjöd verkligen en egendomlig anblick. Det beslutsamma ansiktets onaturligt stegrade kulör har redan antydts, nackbenans annars med matematisk precision beräknade bana företedde nu de betänkligaste rubbningar, den själfknutna kravattens ömkligt derangerade tillstånd hade kunnat komma ett herrekiperingsbiträde att falla i vanmakt bakom sin disk, och i de stirrande ögonens frånvarande blick låg ett uttryck, som föranledde amanuensen Nässellöf att mumla något om den »korniska fasan» — amanuensen Nässellöf hade nämligen föregående kväll införlifvat åttonde bandet af Sherlock Holmes' äfventyr med sitt detektivistiska specialbibliotek och besatt därför färska kunskaper rörande skräckens olika yttringar.
— Någonting fruktansvärdt måtte ha händt Melón! konstaterade amanuensen Söderholm i dämpad ton, och amanuensen Segerros, den unge dramatikern, hviskade:
— En tragedi!
Hviskningen blef dock af misstag en teaterhviskning och uppfattades af
Melón.
Han spratt till, såg sig yrvaken omkring, som om han vaknat upp ur en bedöfings dvala och drog en suck af lättnad, då han upptäckte att han befann sig i kretsen af pröfvade vänner.
Hans andes spänstighet förnekade sig icke.
— Smickrare, mumlade han med lätt vibrerande stämma, men med ett leende, som redan röjde en glimt af den humor, som var hans väsens charme, — smickrare! En tragedi! Min ringa person i en tragisk glansroll — pardon! Du öfverskattar mina talanger. En hemsk novell pä sin höjd — hemsk och inhemsk i Ijuf förening, tja, mera kan du egentligen inte begära… Men, fortsatte han, och hans blick mörknade vid minnet af de öden han genomgått, — men hvad jag begär, mina herrar, är ert bistånd att lösa gåtan i det oförklarliga äfventyr jag i dag upplefvat. Jag kan det inte.
Melón reste sig och mätte golfvet med korta nervösa steg. Cutawayskörten fladdrade olycksbådande som ett par korpvingar kring hans person.
Den starka sinnesrörelse, för hvilken Melón af allt att döma fortfarande var ett rof, sade hans kolleger tydligare än ord att den upplefvelse, hvarpå han syftat, måste vara af minst sagdt extraordinär beskaffenhet. Häpnaden hade först bundit deras tungor, men nu förmådde de icke mera behärska sin nyfikenhet.
Frågor haglade öfver Melóns hufvud, och liksom för att värja sig för den våldsamma skuren, förde han handen till hjässan, men drog den i nästa ögonblick förfärad tillbaka: — hans känsliga fingertoppar hade underrättat honom om nackbenans tragiska öde. En hastig blick i fickspegeln öfvertygade honom om katastrofens hela vidd, och innan skadan var reparerad vägrade han absolut att inlåta sig på närmare förklaringar. Under tiden hunno hans vänner sansa sig en smula, och när Melón efter ett kortvarigt besök i de underjordiska gemaken åter sväfvade in, putsad, fin och friserad som förr, var det amanuensen Nässellöfs sonora stämma som i en elegant afrundad fråga tolkade amanuensernas lifliga åstundan att erhålla en noggrann relation rörande det äfventyr Melón upplefvat.