Thomas Melón öppnade just munnen för att afge den äskade förklaringen, och amanuensen Råskjöld, den framstående kännaren af engelsk parlamentarisk kutym, hade redan anlagt minen af en liberal M.P., som afvaktar en tory-ministers deklaration inför Underhuset, då ett störande afbrott inträffade.

Det var denna gång icke Sjefmans starka stämma, som på ett brutalt sätt ingrep i kretsens förhandlingar, utan en af de unga utlåningsamanuenserna, som i vördnadsfull ton anmälde, att en herre ute på expeditionen anhöll om ett samtal med amanuensen Råskjöld.

Denne, som på biblioteket beklädde den ansvarsfulla posten som chef för inkräfningsväsendet och med sina »strängare formulär» injagat välbehöflig respekt hos tredskande låntagare, rådfrågade sitt ur.

— Mina herrar, sade han och hans blick uttryckte den lycka pliktuppfyllelsen ensam förmår skänka, — tjänsten kallar mig, — tydligen igen en kräfd person, som vill anföra besvär — jag måste gå. I betraktande af, att klockan emellertid redan närmar sig half ett och den akademiska kvart, hvilken enligt häfd är anslagen åt diskussion af amanuenskollegiets angelägenheter, förty är öfverskriden, föreslår jag att parlam…., förlåt, kollegiets förhandlingar ajourneras till klubbsammanträdet hos Fazer kl. 3.

Opinionen tycktes emellertid afgjordt vara emot hvarje uppskof, och antagligt är, att Råskjöld kommit att stanna i en splendid isolation, om icke Sjefman i detta spännande moment uppträdt på scenen och med myndig energi skingrat kollegiets medlemmar. Amanuenserna gingo under tystnad till sitt arbete, med undantag dock för Melón, som under anförande af att arbetsdagen för honom i alla fall var fullkomligt förstörd, lyckades utverka permission för återstoden af tjänstetiden, och försvann — sedan han likväl gifvit amanuensen Nässellöf ett heligt löfte att kl. 3 infinna sig hos Fazer för att ändtligen lämna sina detektivistiskt intresserade vänner den med så stark spänning motsedda relationen rörande sitt uppskakande äfventyr.

II.

Klockan visade kvart öfver tre, då amanuenserna Melón, Nässellöf, Bergdahl, Råskjöld och Söderholm intogo sina fåtöljer i ett af fönsterbåsen hos Fazer och amanuensen Bergdahl på ett vinnande sätt vände sig till den nätta servererskan fröken Berta och å sällskapets vägnar anhöll om fem kaffe med bröd, mycket bröd och godt bröd! Med berömvärd förtänksamhet hade amanuensen Nässellöf hos den distingerade portierynglingen å nedre botten inskärpt, att klubben i dag sammanträdde till sekret plenum, hvarför han med bestämdhet borde afvisa sådana extraordinarie ledamöter, som eventuellt infanne sig i afsikt att sluta sig till sällskapet.

Amanuensen Bergdahl hade med van hand och säkert ögonmått fyllt de fem kopparna, och cigarretterna utsände just sina första blå rökskyar, då Thomas Melón, som nu i det närmaste hämtat sig, knäppte ett obefintligt dammkorn från sin oklanderliga cutaway, stack tummen i västens armhål, harskade sig och började sin berättelse.

— Mina värderade vänner. Ehuru mitt lif till största delen förflyter bland böcker, manuskript och korrektur — både fuktiga och torra — torde det ändå inte vara er obekant, att jag upplefvat åtskilliga äfventyr af ganska märkvärdig, stundom också farlig art. Jag behöfver bara påminna om den rasande stormen under min senaste badresa, om mitt äfventyr med den sorgsne strumpstickaren, då mitt lif som genom ett under räddades uteslutande tack vare den Aino-korsett direktör Adolf V. Petterson med fru förärat mig, och, för att taga ett allmänt kändt exempel, affären med den galne direktör Limburg. Jag vägar ändå påstå att jag aldrig mist det filosofiska lugn, som jag satt en ära i att bevara under alla förhållanden. I dag svek mig emellertid min kallblodighet för första gången — ni kunde tyvärr med egna ögon öfvertyga er om den saken.

Amanuensen Bergdahl, som redan expedierat sin första kopp och hvars fingrar darrade af ifver att få servera den andra, hvilket dock var en omöjlighet på grund af att hans kolleger ännu inte ens smuttat på nummer ett, kunde inte längre styra sin otålighet.