— Min hedersvän, utbrast han, — till saken, till saken. Hvarför alla dessa omständliga preliminärer? Där sitter du med ditt äfventyr som en mogen frukt i näfven och retar bara vår aptit med skalets granna färg — låt oss nu ändtligen få titta på kärnhuset! Och amanuensen Bergdahl strök sig nervöst öfver hjässan, där en liten treflig kvarteret skymtade fram mellan glesa skyar.
— Förträffligt, Bergdahl, jag är dig tacksam för din admonition, men du känner ju min lilla svaghet… Nåväl, mina herrar, kort sagdt: jag har i dag mellan elfva och half tolf upplefvat en barock repris af vissa detaljer i mitt — vågar jag säga — berömda äfventyr med direktör Limburg. Där har ni kärnhuset, för att begagna vår väns pomologiska metafor.
Amanuensen Råskjöld tappade förlofningsringen, som han lekt med, i sitt isvattenglas, den orubblige Nässellöf tände med lätt skälfvande hand en ny Wasa 12, Bergdahl beställde i ren distraktion en ny uppsättning kaffe med bröd af den förbiilande fröken Berta, men Söderholm, den unge psykologen, i hvars blick detektivinstinkten lyste, yttrade kort och beslutsamt:
— Låt oss höra detaljerna. Utelämna ingenting, äfven skenbart oviktiga småsaker kunna ha sin utomordentliga betydelse. Berätta allt på ditt eget sätt, vi skola sedan göra frågor, om det behövs.
— Som du vill. Historien är relaterad i få ord. Allt nog: i går afton, när jag kom hem från teatern, fann jag på mitt tamburgolf ett bref i elegant blekgrönt kuvert af utprägladt feminin typ. Jag tog för gifvet, att episteln härrörde från en eller annan litterär ung dam, som ville sända mig ett pekoral till genomläsning. Jag kastade det därför obrutet åt sidan, axlade min pellerin och slog mig ned vid mitt skrifbord för att lägga sista handen vid ett af de små rimbref i klassicismens manér, med hvilka jag då och då stillar min vän doktor Quartus' litterära hunger, och hvilka han med sin produktiva natur inte är sen att besvara. Först när jag stod i begrepp att stiga i min paulun, erinrade jag mig brefvet och bröt det. Mitt första antagande visade sig oriktigt — biljetten var frän Eva Limburg, jag antar ni kommer ihåg henne, min grymma antagonists charmanta unga dotter.
— Hvem skulle inte komma ihåg henne, smålog amanuensen Bergdahl. — Hon fick ju sedan anställning på trettonde apoteket, inte sant?
— Precis. Här ser jag mig emellertid tvungen att inskjuta en nödvändig liten parentes, fortsatte Melón, — och göra ett afslöjande som väl åtminstone för vännen Söderholm blir en fullkomlig öfverraskning — saken är nämligen känd bara af några få bland mina vänner. Det gäller fröken Limburg. Jag måste tillstå att jag efter äfventyret ombord på Gitanjali fattade ett ganska lifligt intresse för den unga damen, ett intresse, som också möttes med sympati. Kort sagdt: vi råkades ofta och trifdes förträffligt i hvarandras sällskap. Men, ingenting är ju beständigt här i världen: efter en tid skildes våra vägar igen, och jag hade inte på flera månader ägnat henne en tanke, då brefvet i går väckte det förflutna till nytt lif. Här skall jag be att få presentera hennes biljett.
Och amanuensen Melon öppnade sin plånbok och vecklade varsamt upp det tjocka, crèmefärgade brefpapperet och räckte det åt sin granne Söderholm, som ägnade dess kvalitet och utseende en snabb granskning och därpå, på Melóns anhållan, läste upp dess maskinskrifna innehåll:
/# Käre Thomas.
Förlåt att jag besvärar dig, men jag skulle behöfva ditt råd i en fråga af största vikt. Jag ber dig därför möta mig i morgon kI. half elfva på planen utanför Brannshuset. Låt mig inte vänta fögäfves.