Din uppriktiga vän Eva Limburg. #/
— Skrifvet på Smith Premier N:o 4, handgjordt papper af Lessebo tillverkning, inga tydliga fingeraftryck, konstaterade Söderholm, i det han återlämnade brefvet.
— Ja, att brefvet var skrifvet på maskin förvånade mig inte, jag vet nämligen, att Eva Limburg, allt sedan hon vid renskrifningen af sin fars stora diktsamling ådrog sig skrifkramp, nästan uteslutande användt skrifmaskin också i sin privata korrespondens.
I detta ögonblick reste sig amanuensen Råskjöld, som en stund nervöst tuggat sin eleganta Lloyd-George-mustasch och visat tydliga tecken till oro.
— Ursäkta att jag afbryter, men tyvärr måste jag försaka nöjet att höra Melóns berättelse till slut. Jag har nämligen stämt möte med min fästmö i Nordiska Bosättningsmagasinet kl. kvart före fyra och måste därför, så lifligt jag än beklagar det, lämna herrarna.
Han bugade sig och försvann. Amanuensen Bergdahl sände honom en ogillande blick, men amanuensen Nässellöf mumlade:
— Präktige Råskjöld. — Alltid punktlig.
Thomas Melón tände en cigarr och fortsatte sin berättelse:
— Allt nog, jag hade ingen anledning att betvifla brefvets äkthet och begaf mig därför till Brunnsparken, där jag inträffade just när klockan i Katolska kyrkan slog half elfva, Ingen Eva Limburg syntes till. Den förnäma gamla parken låg stilla och öde i den milda höstdagern. Jag slog mig ned på en bänk och försjönk i mina penséer. Jag kan inte på minuten ange, huru länge jag suttit så, då jag plötsligt spratt till vid det brummande ljudet af en stor bil, som stannat tätt framför mig — direktör Limburgs unika kapplöpningsbil, som jag trott för länge sedan försvunnen i obekanta öden.
I samma ögonblick slog det mig att jag befann mig på precis samma plats som vid mitt första skickelsedigra sammanträffande med direktör Limburg för jämnt ett år sedan. Min första förnimmelse var, att jag var offer för en hallucination och denna känsla stegrades nästan till visshet, när jag i den högresta gestalt, som steg ur bilen, igenkände den döde direktör Limburg själf. Men det var ingen dröm. I nästa ögonblick mullrade mot mina trumhinnor Limburgs karakteristiskt sträfva stämma, barsk och befallande som senast. Sensationen var ohygglig.