— Men är han då inte död? frågade amanuensen Bergdahl häpen. — Jag läste ju dödsannonsen och fröken Limburg har ju hela året gått sorgklädd.
— Mänskligt att se är han så död en apoplektiskt karl öfver hufvud kan vara, svarade Melón. — Det måtte jag väl veta, som sjöng med i kvartetten vid grafven. Ja, var det inte Limburg själf eller hans vålnad, så måste jag sannerligen erkänna att hans dubbelgångare presterat ett mästerverk af maskeringskonst. Likheten var illusorisk — uttryck, röst, åthäfvor, allt!
— Nå, och hvad hände sedan? frågade amanuensen Nässellöf, hvars annars så ogenomträngliga diplomatansikte i denna stund förrådde det lifligaste intresse.
— Precis detsamma som senast, och just den fullkomliga öfverensstämmelsen in i minsta detalj gjorde på mig ett så fruktansvärdt intryck. Bestämdt, men tämligen höfligt i alla fall, bad han mig taga plats i bilen och jag lydde. Jag var som förlamad, hypnotiserad af det gåtfulla i saken och tänkte inte ens på att göra invändningar. Och så bar det af — samma gator som senast och samma svindlande fart. Limburg satt tyst hela tiden, bara en enda gång öppnade han munnen — för att i ironisk ton beklaga att hans dotter tyvärr blifvit förhindrad att infinna sig till mötet. Den skurken…! Nåja, när bilen ändtligen saktade farten, förvånade det mig inte det ringaste att målet för vår färd visade sig vara den undanskymda vrå af Djurgårdsstranden, där den marina delen af mitt förra äfventyr började — jag hade hela tiden haft en förkänsla däraf, så snart bilen stannat, upprepades samma historia som senast: med revolvern i hand tvang han mig att stiga i motorbåten, som mycket riktigt låg förtöjd vid bryggan. Själf hoppade han efter. Och nu kommer det allra märkvärdigaste: ögonblicket därpå sprang han utan ett ord i land igen, kastade sig upp i bilen och körde i väg med ursinnig fart. Och jag, Thomas Melón, satt ensam kvar i motorbåten, så pertuberad en amanuens vid Universitetsbiblioteket gärna kan bli. Nu frågar jag er, mina herrar amatördetektiver, hvad betyder hela denna vanvettiga enlevering? Tag reda på meningen med detta, det mest meningslösa jag någonsin varit med om, och jag blir er evigt tacksam. Problemet är uppställdt — hvem åtar sig att lösa det?
Thomas Melóns hand darrade märkbart, när han grep sin slocknade cigarr och med en desperat gest placerade mellan sina slätrakade läppar.
Amanuensen Nässellöf såg sig ett ögonblick frågande omkring och vände sig därpå till Melón:
— Sä gärna jag än ställde mig till ditt förfogande, är det mig denna gång omöjligt: jag är nämligen för närvarande upptagen af en annan invecklad affär, som jag skulle vilja kalla »äfventyret med den prickiga kravatten», och som du vet är det inte lyckligt alt splittra sig. Men om jag inte misstar mig, är vännen Söderholm rätta mannen.
Amanuensen Söderholm rätade på sin gängliga gestalt och log blygsamt vid sin kollegas smickrande ord.
— Det vore mig ett nöje att kunna hjälpa dig, Melón. Jag står gärna till tjänst, och lofvar att göra mitt bästa, ifall du nu anförtror saken åt mig. Men det förvånar mig, att du inte själf försöker lösa gåtan.
— Jag säger med min gamle vän La Rochefoucauld: »Il est plus aisé d'être sage pour les autres, que d'être pour soi-même.» Jag står för nära denna sak, jag kan inte se kallt på den. Afgjordt således: du åtar dig affären?