— Ja, men på ett villkor — det bör bli en hemlighet för alla, till och med för kollegerna på biblioteket. Jag anser detta försiktighetsmått absolut nödvändigt.
— Skönt.
Ett handslag bekräftade öfverenskommelsen.
Ordföranden, amanuensen Nässellöf, upplöste därefter sammankomsten och de fyra amanuenserna lämnade Fazer med spänstiga steg.
III.
Följande eftermiddag.
I sitt Ijusa och luftiga arbetsrum med utsikt öfver hafvet satt amanuensen Söderholm nedsjunken i en jättestor klubbstol, med händerna begrafna i den rostbruna nattrockens fickor och fötterna ledigt uppslängda på kamingallret. Hans ryktbara filosoflock hade fallit ned öfver pannan och skymde nästan ögonen, men förmådde likväl icke dölja den stålkalla skärpan i hans inåtvända blick. På det turkiska rökbordet till höger om hans stol stod ett fylldt cigarettskrin af drifven koppar, och till vänster, på divanbordet, tronade majestätiskt en svartglänsande Black and White-butelj, omgifven af tre höga, slipade glas och två sifoner. Och lutad mot spiselkransen stod bredbent och rygg amanuensen Bergdahl, som på grund af sitt lifliga intresse för »affären» erbjudit sina tjänster som assistent. Skymningen föll, och den glödande cigaretten i Söderholms vänstra mungipa lyste som en eldfluga i dunklet.
— Nå, Bergdahl, premiären på Apollo i går var således lyckad!
— Verkligen en succès — men, men — hur i fridens namn kan du veta att jag var där. Jag såg inte ett enda bekant ansikte.
— Ah, ingenting är enklare. Jag såg din blick stanna vid Apollobysten öfver skrifbordet, ett belåtet leende krusade dina läppar, som spetsades till en diskret hvissling, medan din tåspets markerade takten till den eggande melodien — se där premisserna, som motiverade konklusionen. Jag kunde ännu tillägga att du hade din plats på första eller andra länstolsraden; dina ögon förete nämligen vissa symptom af den lätta inflammation, som är så karakteristisk för dem, som på nära håll utsatts för starkt rampsken. Har jag inte rätt?