— En sak begriper jag ändå inte, mumlade han i det han blåste en lyckad rökring: hvarför släppte de honom i motorbåten, hvarför fullföljdes inte programmet?
V.
När Söderholm vaknade på söndagsmorgonen, sträckte han genast sin hand efter morgontidningarna, hvilka den väldresserade domestiken en stund förut placerat på hans nattduksbord.
Hans ännu yrvakna ögon granskade med ett uttryck af spänning annonsspalterna, papperet prasslade under hans fingrar, när han brådskande vände bladen — slutligen stannade dock hans blick vid en medelstor annons på femte sidan. Han slukade begärligt hvarje ord och sjönk därpå tillbaka i bädden med ett belåtet: all right.
När han följande dag sammanträffade med Melón på biblioteket och denne som vanligt hörde sig för, huru långt han kommit, svarade han med ett hemlighetsfullt småleende:
— I eftermiddag tror jag mig kunna meddela dig resultatet af mina efterforskningar. Passar det för dig att möta mig — lät oss säga klockan sex utanför Akademiska bokhandeln?
— Förträffligt.
— Alltså: klockan sex.
De båda vännerna skildes åt.
På utsatt tid svängde sig Söderholm med ett elegant språng ned från spårvagnen, innan den ännu hunnit stanna vid hållplatsen utanför Akademiska bokhandeln. Redan på långt håll hade han bland skyltfönstrets vittra habituéer igenkänt vännen Melón, med den obligatoriska bokpacken under armen och en nytänd yruracbat i munnen.