— Nå, låt höra.
Söderholm såg på sitt ur.
— Tiden är ännu inte riktigt inne. Du får ge dig till tåls ännu en liten stund.
Melón såg förvånad ut, men gjorde inga frågor. Han kände gentleman-detektivernas sätt.
De båda herrarna följde i sakta mak människoströmmen åt. Som genom en tyst öfverenskommelse styrde de sina steg mot Esplanaden. Lyktornas långa rad svepte sitt Ijus kring lindarnas mörka grönska och öfver Svenska Teatern brann en flammande reflex af solnedgångens glöd. Höga klackar smällde i munter takt mot trottoarernas asfalt och blänkande bilar susade fram i dunklet. Flanörernas led tätnade och sorlet steg som en brännings mumlande brus. De otaliga biografernas väldiga Ijusreklamer gnistrade i alla spektrets färger. Kring Maxims affischer skockade sig skaror af stojande ungdom.
— Vi ha ännu i det närmaste en timme på oss, sade Söderholm. — Hvad säger du om ett besök på Maxim för att fördrifva tiden?
Melón protesterade energiskt.
— Uppriktigt sagdt misstänker jag, att jag totalt saknar förutsättningar att uppskatta detta populära nöje. Jag har verkligen ännu aldrig satt min fot inom en biograf och känner inte heller kallelse att göra det just nu. Det är mig visserligen inte obekant, att åtskilliga af mina kolleger äro entusiastiska dyrkare af den tionde musan… ja, hur är det, min förträffliga bror, hör inte också du till dem?
— Otvifvelaktigt. Och därför hoppas jag du den här gången frångår dina principer och gör mig det nöjet att följa med in. Du kommer inte att ångra dig. Var trogen ditt valspråk: nil humani a me alienum puto. Seså!
— Sofist. Nåja, jag får väl så illa lof att foga mig. Men, kom ihåg, detta gör jag nödd och tvungen. Det kunde ju annars hända att du utkräfde en fruktansvärd hämnd genom att hålla mig på sträckbänken ännu några dygn. Ja, hvad är det egentligen som hindrar dig att nu genast ge mig problemets lösning? Jag förstår inte riktigt den här hemlighetsfullheten. Hvad väntar du på?