När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som honung och dock så metalliskt klar.
Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon. Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.
Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen gifna ord…
Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda qvinliga sällskap hon var.
Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin själs brud!»
Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han genast skulle fria hos fosterfadern.
Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.
Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt hem, der blott en vore lycklig som en Gud, medan den andra…
Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige, som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste, skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.
Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och — patronens trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en svällande ros.