Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras galanteri var af någon djupare betydelse?
På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.
Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom, som hon icke älskade.
Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och derifrån skulle han komma.
Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför, rundtomkring, på alla sidor.
Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen. Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.
Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man, patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder adjutant hos sin general.
Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.
— Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller någonting annat riktigt retande!
Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog sig ned i en af fåtöljerna.