Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist stirra ut med kikarn för ögonen.
— Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden. Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller — måhända ämnar du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?
Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.
Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och sade med sin vackra vibrerande stämma:
— Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig passioneradt och — jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu har jag beslutat att gifta mig! …. Ifall Adolf fått utnämningen, så kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa Malin blir en fattig fru, men — hon har ett eget hem och någon som beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och — tillade hon efter en stunds betydelsefull tystnad, — och också mot sitt eget hjerta.
Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.
Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende. Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda och sammanhangslösa.
— Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt — jag tillåter det icke.
Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.
— Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för mig? — — — en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.