Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till »sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!» Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp och dess enda glädje.

— Jag hade så roligt — berättar hon nu — jag hade så utomordentligt roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet under… Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.

Den unge fästmannen hotade med fingret: — Du är mig just en liten vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?

— Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman! Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh, det är ju rakt omöjligt…

— Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar. Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den ser ut som en kruka.

— Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade timotejen.

— Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?

— Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än pertbloss … och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i mörkret.

— Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte inhysa henne här på gården?

— Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.