— Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?
— Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du snäll!
— Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm…
— Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar, gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?
— Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att jag aldrig mer glömmer det.
— Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad sade hon dig?
— Hon talade om hvad hon en gång sett från detta fönster der vi nu sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga…
— Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre, fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.
— Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset, häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det ännu värre.
— En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset. De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!