— När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor. På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte årorna.
— Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.
— Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla färger.
— 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången. Innan båten kommer igen, skall du vara din kos — men din årslön skall jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar, kanske han vänder om — få se!
— Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln…
— Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera; skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.
— Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.
— Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur stället.
— Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i salen, väckte henne till medvetande.
— 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du pengar, du usla slinka!'