— Inte, — svarades honom från flere munnar.
— Har ingen sett till Ella? — frågade gubben ånyo.
Man skakade på hufvudet.
— Har han varit ute ända se'n i middags? — ljöd ännu en gång gubbens röst.
— Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, — förklarade en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, — och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage, men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa potatesåkern och hann inte gå efter längre.
Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i alla måltider i denna trakt af landet.
När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.
Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter, putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.
Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern, men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan, föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och strängt.
Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son stannade ensamma qvar i stugan.