— Om icke, om icke han låtit bli! om icke för annat så för att göra det rigtigt sött för mig!
— Om icke det hade kommit en annan i vägen, en dålig flicka, som tog din fars kärlek från din mor. De voro så lyckliga innan dess och hade allting färdigt att ta ut lysning, så fort han skulle fått pengarne. Då kom hon, stal din far ifrån henne, ifrån fästmön, förde honom ut med sig, lärde honom att sitta dagen om på krogen, och så, så…
— Så öfvergaf han mamma, det var rätt åt henne.
— Det der menar du icke; ånej Liisa, det menar du icke. Du skulle icke säga det; hon var så kär i dig, din mor, hon älskade dig, allt ifrån första stund.
— Och så dog hon af svält och elände.
— Emedan hon gaf dig allt hvad hon hade, klädde dig, höll dig fin och snygg…
— Och min far, den…?
— Ja, han var och förblef borta.
— Dog han … eller hur? Kanske han dränkte sig i sorgen?
— Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet…