— Ah!… Lefver han ännu!
— Det vet jag icke … jag har mitt arbete här i staden.
— Herre Gud, tänk om han lefver!
— Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det!
— Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.
— Nej bevars, du är icke dålig, du är bara på dåliga vägar…
— Men jag hatar de goda och hederliga, jag tål icke se dem, jag blir sjuk, när jag får se en sådan der skenhelig en som Eva, Eriks hustru…
— Du har bara haft dåliga exempel, du har aldrig haft goda menniskor, aldrig kärlek.
— Goda menniskor ha föraktat mig och sett med ömkan på mig … goda menniskor, ja; goda menniskor ha lärt mig att hata det goda!
— Du har aldrig sett ömhet! Hon dog, då du var tre år, din mor; du har aldrig fått omvårdnad, alla ha hjelpt till att dra dig ned och förtrampa dig…