Arbetaren såg och såg, lade hufvudet betänksamt först på ena, så på andra sidan. Så ref han sig i håret, rynkade ögonbrynen under djupt begrundande, gick ett steg, men vände om igen. Han bet sig i läppen, såg bort, men tittade alltid dit tillbaka.
Slutligen skakade han på hufvudet.
— Men det är bara lillan, som har godt af den der — sade han för sig sjelf så högt, att en förbigående kunde höra det — men af den andra saken har hon roligt, hon, hustru min.
Och så gick han igen, förbi flere hus, och stannade framför ett annat stort fönster. Det var en fruktbod. Vackra kruk-cypresser, myrten och rosor stodo der på hyllorna, och hela tunnor och korgar af äpplen skymtade längre fram i den lilla butiken. Några granna blombuketter, bundna på ståltråd och dömda att vissna innan morgondagen, voro uppstälda i en krans omkring rutan, men i midten hade man placerat en liten korg, gjord af ståltråd och mossa och garnerad med jordgubbsblad och innehållande ett halft qvarter bär, stora, präktiga, mörkröda, vuxna någonstädes i drifbänk.
Erik stack hufvudet så nära han kunde och analyserade jordgubbskorgen så noga som möjligt. Nej, de voro verkligen naturliga, han tyckte han kände doften af dem. Han skakade häftigt på hufvudet och beslöt att våga ett försök att komma in gårdsvägen.
I porten stod en jungfru, som skulle in i huset; hon hade varit på promenad och hade svårt att skiljas från sin »kusin», gardisten, som följt henne hem.
— Är det här, som man går in till fruktbutiken? — frågade Erik, i det han förläget tog hatten af sig.
— Jaha, men den är inte öppen i dag.
— Jag var här i går och tittade och i förgår med, men det är ju alltid stängdt. Nu så har jag tänkt ut, att allt vissnar derinne, om man icke köper något, och derför så…
— Är ni då en tocken tusan till karl, som kan köpa sådant der? — sporde jungfrun en smula misstroget.