— Men hon skall passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
Jag tror ni är ifrån er, far!
— Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!
Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log sitt hånfulla löje.
— Hvarför blir det ej hon? — sade han slutligen, till det yttre helt lugnt.
— Derför att hon inte kommer i mitt hus.
— Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?
— Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är dålig.
— Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta det genast.
— Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?
— I mitt hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart. Hör ni det, far? På denna min gård träder hennes fot, och här skall hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!