Antti strök håret från ansigtet, nickade uppmuntrande, och Juuso fortsatte:
— Nå, en rigtig arbetsmyra är han dessutom! Han super inte mer än de andra och har aldrig varit en sådan qvinfolksfångare som mången annan här i socknen. Jag kan gå i god för att han blir en bra man åt flickan, en man som inte lägger tyngre lass på henne än hon orkar draga. Han skall inte skicka henne på ärende till bys i oväder, som somliga pläga göra. Och får han Leena, så skall han sy edra kläder för intet, fader Antii! Nå, se så, nu säger ni ja och amen, icke sant? Fram med ert svar; det är er tur att tala.
Under allt detta satt Kalliola-husbonden och skrapade sig i håret. Pipan hängde slocknad i hans mun, och hans rödkantade, men stora ögon stirrade osäkert i rymden.
Värdinnan stod lutad mot spiseln och petade med fingret i den sotiga murens springor, medan hennes syster med en påfallande ifver tycktes försöka att med spinnrockens surr öfverrösta Juusos i predikoton och med ljudlig stämma hållna tal.
Och Leena?
Det tycktes, som hade hon intet med saken att skaffa. Än röd som en vallmo, än blek som det väfda linnet, satt hon qvar, fåfängt försökande att iakttaga en för tillfället passande likgiltig min. Hon inträdde sakta spolen, slog försigtigt med klofvan, rynkade ögonbrynen, men såg aldrig upp. Endast nu och då kastade hon en förstulen blick utåt ifrån det gröna och oklara dubbelfönstret, som hade en vidsträckt, men temligen ödslig vy öfver fähuset, ladugården och rågfälten.
Hon såg icke en enda gång på Sakari, som nu, äfven han, stod midt i stugan med en likgiltig och sömnig min och med ett uttryck i sitt ansigte, som skulle han varit döfstum eller möjligen nyss fallit ner ifrån skyarne.
Hon och han, de båda, voro liksom andligen frånvarande, ingen skulle trott att de på något vis vore intresserade af den fråga man som bäst i stugan afhandlade.
Juuso hade slutat och for med fingrarne genom sitt hår. Kalliola-husbonden satte sig till rätta på bänken och gaf med en vink åt sin hustru till känna, att han ämnade emottaga gästerna väl.
Värdinnan framsatte tvenne i blodfärg målade stolar, gick ut och återkom om ett ögonblick med en bricka, på hvilken tvenne stora kaffekoppar stodo. Värden tog sjelf en, drack i ett drag ur det mörka med svarta vinbär färgade bränvin den innehöll, och bad de båda männen göra detsamma.