— Det går, — sade slutligen Antti, vänd till Juuso. — Lika gerna kan han der få flickan som någon annan! Visst har hon, kantänka, en annan kär, men som det är en fattig stackare, fästes dervid intet afseende. Kom hit, mor, så skall vi dricka god lycka för brudfolket! När skall du ha henne, Skräddar-Sakari?
— Det kan lysas i nästa söndag — menade Sakari, som nu för första gången yttrade sig, — och vill ni, mor, som jag, så blir här en riktigt munter dans den qvällen.
Mor nickade, far log. Juuso tog en pipa från fickan och stoppade i någonting grått, som mer liknade ljusgrönt vasshö än tobak. Sakari följde hans exempel, och snart fyldes stugan af den starka doft denna hemvuxna plantering sprider omkring sig.
Leena, alltjemt lika stum och liknöjd, steg ändtligen upp, stack med en knappnål fast sin öppna klädning och gick, som seden fordrade, ut ur stugan rak och stadig, utan att med ett ord tilltala männen.
Men när hon väl var ute, blefvo hennes steg mindre säkra, och hon tryckte sin hand hårdt mot bröstet, i det hon klef öfver en liten stätta. Der trodde hon sig obemärkt. Derifrån ledde en stig genom åkern och till forsen. Hon följde länge diket, ref i förbifarten några strån och fälde dem åter. Hennes ögon fuktades, och några stora tårar trillade sakta ner för kinderna. Slutligen satte hon sig vid dikeskanten och snyftade. Det var första gången, sedan den dag fem år tillbaka, då hon för första gången deltog i Herrans nattvard. Så satt hon en stund stilla och grät.
En stund förgick. Så hörde hon på något afstånd glada röster; det var fästmannen och talmannen som, följde af fadern, gingo tillbaka till byn.
I byn fans en krog, och den glada förlofningen skulle der firas med några skålar männen emellan.
Det var ännu god tid, tills man skulle samlas vid högsta bergstoppen, för att med »kokko»[1] fira midsommarfesten. Först kl. 10 anlända de danslystna med sin spelman, och till dess kunde man ju vid glasen samspråka om det blifvande bröllopet, om de ungas inkomster och merasådant!
[1] Midsommareld.
Slutligen bortdog ljudet af de glada rösterna, och Leena hörde ingenting annat än strömmens dån.