— — — — — — — — — — — — — — —
När morgonen kom, låg han vid landsvägen blödande och rusig. Ett svårt vanställande knifhugg tvärs öfver ansigtet, hade, riktadt af Sakari, för alltid gjort en otymplig och afskräckande figur af den vackre Matti.
Dagen derpå flyttades han till sjukhuset i den lilla staden och låg der medvetslös i en svår sårfeber, som höll honom fången i flere månader. Slutligen vann dock hans starka natur herraväldet, och han tillfrisknade efter en lång sjukdom. Men när han kom upp igen, var han som en annan menniska. Ungdomssinnet var borta. Friden och glädjen, stoltheten och sjelfförtröstan var sin kos, han var mera lik sina forna kamrater. Och då han som utskrifven ur sjukhuset var på hemvägen, kände han en stor lust att i närmaste krog försöka dricka glömska och ro. »I bränvinsglaset bor hjertefrid», tänkte Matti och gick på, så fort han kunde.
Men — vägen var lång. Så många tankar flögo dunkelt genom hans hufvud. Han ville ändock i sjelfva verket någonting bättre. Kanske arbete i en annan ort kunde ge honom ersättning för det han förlorat i hemorten? Dit ville han ej mer.
Nej, aldrig mer! — Hunnen till landsvägen, gick han med sin rensel och stöflarne burna på axeln hängande vid sin käpp och funderade. Hvarthän i vida verlden skulle han vända sig? Förbli i socknen, der han var väl känd, arbeta der, sträfva, komma framåt? Aldrig! Leena i Sakaris hem, som värdinna vid skräddarns härd! Den synen ville han aldrig se. Och ej heller ville han höra talas om deras lycka, deras trefnad. Han ville aldrig mer höra nämnas detta namn, som påminte honom om den dag han dansat bruddansen — med en annans hustru.
Han tog sitt beslut och ändrade kosa vid vägskilnaden, der på den höga rödmålade stolpen namnen lästes på de två socknar, af hvilka den ena var nära hans hem och den andra rakt i söder.
Han valde sin väg. Söderut! Till kyrkobyn! Derifrån hade han något tiotal verst till en ångbåtsbrygga vid Päijäne. »Till hufvudstaden!» tänkte Matti och gick så fort hans trötta ben förmådde. »Långt, långt bort till hufvudstaden, så långt vägen bär och kassan räcker! Till hufvudstaden, der fins arbete, förströelse och — glömska. Till hufvudstaden, der får man se lifvet, och det är det jag nu behöfver. Åstad!»
Och Leena satt i skräddarns nya röda stuga och vaggade en nyfödd. Hon var lika blek som Matti, men lugnare. Endast då hon såg på den lille, log hon och tänkte på sin hjertans kär, som vandrade längs landsvägarne. Men, det var ej syndiga tankar … nej, icke, ty hvem hade kunnat kasta första stenen? Hon var ju som andra, ej bättre, ej sämre. Hon var sådan menniskors seder och bruk gjort henne. Hon var — ja, hon var som en qvinna borde, god, undergifven, from. Men hon var som en qvinna — enligt hennes uppfostran blir, — svag. Ja — det är ordet, svag!
Än mer svaghet.
Efter en veckas resa var Matti ändtligen framme. Han hade gått till fots, rest med ångbåt och med jernväg och stod nu vid målet.