För hans trötta ögon och sjuka sinne hade »den glada staden» intet angenämt att erbjuda. Solen sken hett på de hvita stenhusen, och dammet, som yrde omkring, brände honom hetare än sjelfva den fina, genomträngande landsvägssanden.
Rännstenarnes stinkande atmosfer här och der på bakgatorna steg honom åt hufvudet, och hans ännu vacklande helsa led af den heta, osunda luften.
På vägen hade han gjort bekantskap med en arbetskarl från någon af egendomarne i närheten af Helsingfors, och denne skulle liksom Matti i hufvudstaden söka sin lycka. De voro utan penningar båda två och i stort behof af arbete.
Men öfverallt finnes mer sökande än arbetsgifvare. Nyländingen, som var skrifkunnig, lyckades dock snart att få plats på en fabrik, men Matti blef, oaktadt alla ansträngningar, utan. Alla hans försök voro fåfänga. Hans helsa var bruten, hans krafter aftogo allt mer, och hans mod var snart alldeles borta.
Slutligen, en dag då hans tillgångar ej mer tilläto honom att innebo hos det arbetsfolk, der han tillbringat de första nätterna, hamnade han på ett ställe, som i den finska hufvudstaden är rätt illa beryktadt, nemligen det såkallade Antipoffska stenhuset.
Det ligger på en afsides gata och rymmer inom sina murar några hundra personer, då det, såsom då var fallet, i högsta grad var öfverbefolkadt. Det säges, att husvilla der, då de så kunna, med några penni betala sitt nattqvarter, men att, om de äro så utfattiga, att ingen betalning är möjlig, de ändock kunna få ett slags herberge, ehuru för ett annat slag af återgäld —.
Hur som helst, — för några år sen lärer det ännu varit högst få ordentliga arbetsfamiljer, som här slagit sina bopålar. Dess innevånare bestodo till största delen af på förfall komne arbetande samt annat löst folk af allehanda befattningar. Så ogerna den ordentlige och burgne arbetaren med sin fot ville beträda detta ställe, så ovilkorligen drages den för ett sorgligare öde bestämde stackarn dit till denna brännpunkt för så mycket moraliskt ondt, så mycken fattigdom, sedeförderf och elände.
Redan då man från någon af tvärgatorna viker in på den gata, der det stora huset är beläget, inandas man den lukt af orenlighet, som vanligen omdunstar de platser, der fattigdomen har sin härd. Och ju närmare man kommer, dess mer intensivt och plågsamt intränga de osunda miasmerna i andningsorganerna.
Omkring platsen, på gatan, leka i rännstenarne grupper af osnygga barn, vanligen skrikande och oblyga, ofta utmagrade och med detta uttryck af förtidig, sorglig ålderdom i sina utmerglade barnaansigten, som alltid åtföljer lastfulla föräldrars afkomlingar.
Kommen framför den stora ingångsporten stannade Matti och kastade en skygg blick omkring sig. Öfverallt sönderslagna fönsterrutor eller ock mörka, gardinlösa fönster med buteljer och tynande balsaminkrukor på fönsterbräden. Här och der halfnakna qvinnor, som i olika ställningar till hälften lågo ut från en del fönster, medan i andra sutto en hop råa, brutala karlansigten, som tycktes fördrifva tiden med rökande.