Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i händerna gingo till eller från huset.
Men polisen bekymrade ännu Matti föga. Han hade tills vidare ingenting att frukta af desse rättvisans tjenare.
Han gick in ensam, ett föremål för många blickar och anmärkningar. Det fans i alla fall ännu någonting af renhet qvar hos honom.
Han såg visserligen sjuklig och utarmad ut, men hans ansigte bar ännu ett uttryck af ursprunglighet, af sedlighet, nästan oskuld, som icke ens hans naturliga råhet kunnat helt utplåna.
Det var detta ungdomens och den goda helsans adelsdiplom, som ännu vid inträdet i detta armodets hemvist var prägladt på hans anlete, men som var dömdt att snart nog derifrån försvinna.
Matti anvisades en plats innerst i ett af de fuktigaste rummen uppe på vinden, der han tillsammans med tio personer af båda könen kunde logera bland de lumpor och bristfälliga möbler, som tillika med några knippor kringkastad halm utgjorde rummets hela bohag.
Hvad mer …. icke var han van vid synnerlig beqvämlighet, icke ens vid frisk och sund luft, men i alla fall var stugan der hemma jemförelsevis ett paradis, oaktadt torroakanerna; der fans åtminstone ren halm på spiselbäddarne, och i hela den stora rymliga stugan bodde endast sex personer, allesammans i patronens tjenst och duglige, arbetsamme gossar, liksom han sjelf.
Redan första natten hade han blifvit så utfrågad, att alla innevånarne i rummet visste nära nog lika mycket som han sjelf.
Tyst och utan ord hade de öfverenskommit att den nykomne snart nog skulle bli deras vederlike — han skulle nu »hjelpas» för att sedan dess säkrare kunna bli deras kamrat.
De skrattande qvinnorna togo snart ur honom det landtliga återhållsamma sättet, de der »sockenkyrkofasonerna», som så illa passade här på stället, och lärde honom den ton af skrålande råhet, som utmärker Helsingfors hamnbusar, medan männen gjorde sitt till för att inviga honom i superiets och all annan depravations öfriga detaljer.