Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och sade slutligen fast och bestämdt:
— Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva, far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet, hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af mina penningar ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko, yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni min vilja. Ni vet, att jag har rätt. Ni har natten på er … tänk öfver saken! På måndags morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock … mina penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller till jorden!
Ella gick. Gubben blef ensam derinne.
På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun, skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på tillfället.
Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna … för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha, kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet; han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.
Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.
Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.
— Kom till brunnen, så få vi lite mer väta — ropade han — och så i bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena, Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom så tvättar du sotet af dig smed, — och kärleken likaså! När jag får frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska på dig … upp och med!
Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.
Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården. Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor. När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.