— Elden är lös på smedjetaket — sade en — och sjön är för torr för att släcka den … men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre fiske.
— Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan en tro.
— När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel hela vägen menade ännu en af pigorna — annars vet hon inte akta sig…
— Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig — gycklade en annan.
Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap, hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte han och hvisslade det bästa han orkade.
Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt nära.
— Si, är det du — sade hon då — jag äter upp hvad jag fått för ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!
Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra tänderna mellan läpparne.
— Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? — frågade han helt plötsligt.
— Den dugtigaste karlens i socknen — svarade hon och skrattade, så att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.