— Nå, hvad är det, ut med språket, skall jag bli lydd, eller hur?
Peltonen såg åter upp med samma på en gång föraktfulla och undergifna min.
— Jag har aldrig hvilodag, det vet patron sjelf. Jag tog på de här paltorna för att — att det är mors födelsedag och Heikkis med … för resten är det lappdags för andra rocken, hon syr ihop trasorna på'n, hon derinne.
— Födelsedag! Ser man på, ni ha råd att fira födelsedagar ni, det har jag inte. Ni gör er nog glada dagar på min bekostnad. Jaha, Heikkis födelsedag! Den är verkligen värd att firas. Den förbannade pojkbytingen som inte gör annat än illa. Jag tål honom inte. Han stjäl jordgubbar och han bryter af blommor i trädgården, spö ska han ha, och du är och förblir en stackare, Peltonen, i din familj! Födelsedag! Joo, det är sött!
Peltonen rynkade sin panna i ännu djupare veck. Han såg alltjemt ned, men rösten dallrade när han lugnt och fast som svar på patronens beskyllningar sade:
— Heikki stjäl inte.
— Stjäl han inte? Nehej! Jaså, han stjäl inte? Han är en liten engel, det är han. Det var inte heller han som plockade hönsklorna och stack dem i fickan på den här rocken, när jag sist for till staden, så vaktmästarn uppe i revisionen fick näfven full med klor, när han skulle taga upp min snusdosa, det var inte han som satt mitt hattfoder fullt med kardborrar här om sistens och som plockat en hop med småsten och nypontaggar och stuckit dem in i tårna på mina trädgårdsgaloscher, det var väl engeln Michael eller Gabriel, och inte Heikki, hä?
Öfver Peltonens bistra, stela drag for som ett smålöje, men han teg.
— Och räfsaxen, som jag hade lagt ut för det nötet, hade han inte fått tag i den och burit den dit bort vid enrisbuskarne, så jag höll på få benet afskuret, hade jag inte händelsevis haft jagtstöflarne på … svara mig hvad han kan på det?
Peltonen teg alltjemt.