— Jag vill ha ned parken också på den sidan, sade jag. De der urgamla träden ta all must ifrån jorden, och ängen ofvanför får ingenting. Du vet att jag inte tål skog och mörker! Du tycker väl om skog du, kan jag tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter… Vill du lyda, eller hur?
— Skall strandparken fällas, herr patron? — frågade Peltonen, — alla mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket från stan far hit för att se på. Allt ihop?
— Jag tror, han muckar emot, fähund?
— Kan jag inte få hugga några famnar från skogen inåt ön, der fins det fällträd och vindfällen, visst en tio famnar eller mer bakom hästhagen! Är det inte bättre der?
— Skogen der är såld till byggmästarn för länge sen, och han har mätt upp hvar enda sticka. Du hugger ner strandparken. Jag vill inte ha mörker, jag tycker om ljus. Och det kostar att släpa ved. Vi ta först skogen omkring oss, och gå sen längre ut. Du hör det nu. Gå din väg.
Peltonen gick. Ifrån ett dike helt nära invid stället, der nyss de båda männen samtalat, uppsteg en liten mager hvithårig gosse på sex år. Han var klädd i en skjorta af oblekt groft lärft, bar små urvuxna, vida byxor, som fladdrade omkring benen på honom, bröstet var bart liksom armar och ben, två klippska, långa, blå ögon tittade käckt fram i det solbrända ansigtet, och munnen log.
— Jag har hört alltihop, pappa, — sade han, då han var utom hörhåll för patronen, — alltihop! Härnäst ska han få en rutten fisk i bröstfickan, det lofvar jag. Och hvad ondt jag kan göra honom, så ska jag. För han är den värsta menniska! I går försökte jag sätta tjära på båtsitsen, men den torkade in. Om jag fick en stor geting att märka näsan på'n, så vore jag så glad så.
Den lille stack sin bruna, smutsiga näfve i faderns och såg så lycklig ut, när han målade ut för sig alla de njutningar han möjligen kunde bereda sig på patronens bekostnad. Fadern såg sträng ut, drog bort sin hand och sade:
— Derest du rör någonting af hans, eller gör någon som helst elakhet åt honom, så får du med rottingen att göra, och det värre än eljest, hör du det, pojke?
— Far bara gör sig morsk, han, — skrattade Heikki, — inte slår far så hårdt som han tror. Nog tål jag det alltid. Och värre än så! Jag gör mej hård och jag slänger mej, och då tar det inte så farligt. Far ville allt sjelf gerna sätta den här flugsvampen i honom, om far kunde.