— Du skall hålla mun på dig, Heikki! Ser du, der är patrons barn. Gå in till mor och säg till att det är hårdt med arbete i dag, jag hinner inte äta på ett par timmar än. Och kom sen till mig, så får du hjelpa till med åkern.
— Lisen och Clara skall visst med till ångbåten, efter di ä' så schangtila! — Heikki hvisslade en hjertans glad låt, slängde med det lilla hufvudet, så håret, det långa hvita håret fladdrade, körde ut sina röda läppar och kilade i väg öfver stock och stubbar, lätt som en fogel.
Men han stannade med ens. Lilla Clara, som fått syn på sin lekkamrat och vän, ropade honom och viftade med handen. Han vände genast om, sprang till henne och nalkades den lilla näpna damen rullande i gräset som en skallerorm, i det han hela långa stycket stupade kullerbyttor för att på detta sätt vinna på en gång hennes beundran och sympati.
Hon skrattade så hjertligt och klappade i händerna. — Rulla i åkern, söta Henrik! — bad hon med hufvudet på sned, — det är så lustigt när du rullar, du ser ut som en stor, hvit, våt katt. Går du i hafren, så blir jag så glad.
Heikki slängde öfver gärdet, tog ett stort skutt och kom på hufvudet rakt in i hafrelandet. Men med ens stod han upp igen, skrapade sig i sin våta lugg, drog ned mungiporna till en förunderlig grimas och sade med sorglustig ton:
— Det der törs jag inte göra. Pappa slår mig, om jag försöker. Clara får allt hitta på något annat.
Clara såg villrådig ut. — Gå på hufvudet i diket, så är du så rar,
Henrik, — menade hon.
Heikki lydde. Hans händer sjönko djupt ned i gyttjan, och Clara var så munter och tacksam.
— Nå, ta nu en rigtigt bra daggmask åt mig, så få vi se om han krälar, ifall vi dela honom itu, och hvilken del som vill till mig och hvilken till dig.
Heikki fick tag på en rigtigt lång en. Lilla fröken tog den sjelf i sina späda händer, slet den utan betänkande itu, utan att förändra en min, och kastade bitarne på marken.