— Usch då, hvad Clara pinar kräket, — protesterade pojken, — kom nu, så ge vi hönsen det här. — Och så sprungo de så fort de kunde inåt gården, men glömde snart sitt ärende för ett helt nytt intresse.
— Henrik, ser du här ligger min stora docka! Söta Henrik, laga skor åt den, vill du, de gamla ä' trasiga?
Barnet tog dockan, lofvade göra skor och skulle genast börja med det arbetet, då patronen syntes på trappan, iklädd öfverrock, grå filthatt, galoscher och med paraply och käpp i handen.
— Claire, mon ange, ici, — ropade han, — eh bien! Lisette, où êtes vous, venez mes enfants, venez!
Clara lemnade på ögonblicket sin lekkamrat och sprang fram. Lisett kom med sin jungfru vid handen från kökssidan; lille Gerôme var redan färdig. De voro alla svartklädda, buro hvita förkläden och fingo af fadern hvar sin krans i handen. Bonnen sprang fram, jemkade flickornas hattband och lille Gerômes krage, och så begåfvo de sig i väg nedåt stranden. Patronen sjelf hade en stor bukett i hand samt bar i knapphålet på sin långa utslitna ytterrock en hvit rosenknopp, sammanbunden med en liten cypressqvist. Hans min var högtidlig, ett blekt, resigneradt allvar låg utbredt öfver hans magra och gula ansigte.
— Hvarför få vi komma med, pappa? — frågade Clara och tittade upp till fadern, halft förtroligt och halft skyggt.
— Tala franska, har jag sagt dig, — sade patron och knyckte omildt den lilla i armen, men tillade derpå i en något mer saktmodig ton: — Vi skola gå till kyrkogården i dag med kransarne, det är mammas dödsdag, er salig mammas, min högtälskade hustrus. Håll dig rak Gerôme, hvad är det för slag, du hänger ju läpp och ser dum ut precis som mor din. När ni har svarta sorgdrägterna på, chers enfants, då borde ni ju veta att vi skola fira en liten sorgefest på den högtidliga plats der hon nu hvilar i frid från jordens oro.
De tre små barnansigtena sågo så bortkomna ut. De förstodo ännu icke denna märkvärdiga förening af hycklad sorg öfver och förakt för deras döda moder, som de alla dagar kunde ha haft tillfälle att iakttaga, förstodo den lika litet som faderns föga konseqventa sätt, det der ständigt balancerade mellan öfverdrifven vänlighet och rå brutalitet, de tittade upp som till ett fruktadt högre väsen som de älskade af en viss vana, men hvilket mer skrämde än ingaf dem förtroende.
Man gick genom den sköna, förvildade, men i all sin oregelbundenhet dock så intagande parken. De väldiga träden stodo i täta grupper längs hela stranden, beskuggande den med sina tunga lummiga grenar. De mossiga björkarna vid vattenbrynet tycktes trängas deruppe om utrymmet, och pekade här och der med sina släpande gröna löfqvistar långt ut i vattnet. Marken var ytterst kuperad, det gick backe upp och backe ned, mellan tufvor, våta och mjuka af regnet, och stenar hvilkas saftiga mossbeklädnad såg inbjudande ut.
Dimman hade lättat litet, ångbåten hördes ett stycke ifrån, kom allt närmare och stannade slutligen efter ett långvarigt plaskande vid Hvitö bristfälliga brygga. Med stort brak kastades landgången ut, karlarne på ångbåten skreko af alla krafter, svuro och larmade som hade det gällt att angripa en hop vargar och skrämma dem med omåttligt oljud, de hjelpte slutligen patron och barnen ombord och fortsatte derefter resan för att vid nästa brygga föra samma oväsen.