Patronen tog plats på akterdäck, barnen i sina svarta drägter sattes i ring omkring honom. Några af passagerarne helsade flyktigt, ingen gjorde min af att börja ett samtal. Endast kaptenen helsade med sitt glada leende, viftade med hatten och ropade ett hest och morrande, men fryntligt »godmorgon, godmorgon, goda patron Uninius, hur står det till med helsan?»
— Hvad i all verlden, är det Uninius, hvadfalls, kapten, — frågade en tjock herre med militärisk hållning, — Emile Gerôme, han i justitien?
— Precisement, — svarade kaptenen, — känner löjtnanten honom?
— Om jag det gör? Ja visst för tusan, men det är fan hvad han ser aftacklad ut! Han var marskalk på mitt bröllop i tiden och var då en tusan så fin och fiffig karl. Elegant och parfymerad, nätt som en fröken, glad och lustig.
— Men fattig, kan jag tro, — nu är han rik, men glad är han inte.
— Hvad tusan! Är han rik, då hade han skulder som — en löjtnant, — och björnar ett helt kompani. Rik? Gift således?
— Enkling, herr löjtnant, gifte sig till pengar.
— Åhå, jag förstår, gjorde som jag. Med en ryska också, eller hur?
— Nej, hon var allt från vår egen hufvudstad, rik, fader- och moderlös köpmansdotter, uppfostrad hos kommerserådet Johansons, hon hette Olga Alén, söt flicka.
— Aj för fan, hon! En liten gås för resten. Var hon så rik.