Peltonen strök sitt mörka, lockiga hår ur pannan, log mildt mot lille Heikki, som satt i sanden och täljde en båt åt Clara, böjde sitt hufvud för att komma genom dörren, hvilken han öppnade helt sakta för att ej skrämma den nyfödde, som den tiden brukade sofva inne i rummet.
Stugan var mörk och upptogs till ena hälften af den stora sotiga spiseln. Midt för fönstret stod ett bord och på golfvet framför sängen en liten vagga, hvars medar voro borta. På kanten af den långa och breda sängen satt hustrun, en ännu ung och vacker qvinna med en stor svart karl bredvid sig. Han höll henne om lifvet med ena handen, med den andra balancerade han ett téfat, hvars mörka rykande innehåll han blåste på för att få det att kallna.
Peltonen uppfattade genast situationen. Det der hade han sett så många gånger förut, det kunde numera icke ändras. Est-Lasse var hustrun kär, sådana der svarta, långa karlar med ögon som kol och stora glupande läppar äro alltid qvinfolk i smaken. Och så var han spelman och kunde visor, det är talangen som gör sådana herrar oemotståndliga. Han söp och slogs, det rörde henne ej, kärleken är ju långmodig och förlåter. Han lurendrejade på sin segelbåt in förbjudet gods från Reval till helsingforska skärgårdsbor, var djerf och lät sig aldrig fångas af tullsnokarne, det var hans dygder. Somliga sade att han stal, men det var måhända förtal, och ingen kunde med säkerhet säga om han varit fast, ehuru några i allra största hemlighet påstodo att han varit sibiriefånge för mord och rymt samt derför ej kunde bo i sitt hemland på andra sidan finska viken.
Ingen visste hvar Est-Lasse egentligen bodde. Än här och än der i stugorna på öarna omkring hufvudstaden. Än i lador och rior, än i grottor och ofta i sin öppna båt sommarn om. Då vintern kom, var han långa tider försvunnen, han sade att han på Estlands kust fångade säl eller i de tjocka skogarne i norra Nyland jagade räf och vildt med egendomsherrarne.
Peltonen såg på sin hustru, som satt der med bränvinsflaskan i handen, hvaraf hon nyss hält i Lasses kaffekopp. Hennes oordnade hår och öppna tröja gjorde på honom ett obehagligt intryck. Han gick till vaggan, vände barnet och jemkade det smutsiga täcket, tog en rulle tåg från en spik och lemnade utan ett ord rummet.
Lasse slickade sig om munnen när mannens steg ej mer hördes.
— Ge mig en kopp till Leena, — sade han, — det var inte elakt alls, det der. Och så kyssen åt dig, och derefter får du lof att ge mig den der marken du talte om, och så adjö med dig till härnäst.
Leena drog fram marken, lät sig kyssas, borstade med handen bort några strån af sänghalmen från sin älskades rock och började gråta, häftigt och utan vidare öfvergång från den glädje hon nyss visat i hans armar. Lasse svor, svängde sig på klacken, stoppade i fickan ett hålbröd, som han bröt loss från takspettet, och sprang ut, muntert hvisslande.
Hon derinne fortfor att gråta. Slutligen kom en liten nära treårig flicka, klädd i ett linne och en lång, nästan släpande kjol, intultande i stugan, hängde med mungiporna, under det ögonen stodo fulla af tårar, drog modern i kjolen och begärde mat.
— Fattiga barnungen min — sade modern, tog en bit af det hårda svarta brödet och räckte den åt barnet. Men den lilla rynkade på näsan och snyftade högljudt och pockande.