— Matmjölk, mamma, mamma — lallade hon, — matmjölk Anna vill ha.
Modern satte sig på en af stolarne, ref upp sin vida bomullströja och lyfte barnet i famnen. Inom ett ögonblick somnade det vid moderns varma, fulla barm, mätt af den föda hon så rikligt kunde gifva det, ehuru den delades med den lille två månader gamle dernere i vaggan.
Den unga hustrun satt der tills ögonen, ännu svullna af gråt, slöto sig och hufvudet sjönk bakut mot väggen. Inom en stund slumrade äfven hon in, och de tre sofvandes lugna andedrag hördes tillika med flugornas surr och klockans knäppande i det qvafva rummet.
Elden i spiseln slocknade, vällingsgrytan som puttrat på trefoten tystnade och tjocknade till, katten kröp fram med krökt rygg och svansen i vädret. Allt var en stund i ostörd stillhet.
Utifrån hördes ihållande och täta yxhugg, och derpå ett doft susande och så ett väldigt brak. En af de sekelgamla björkarna föll. Så ännu längre, mödosammare slag af yxan och åter det olycksbådande suset, då en annan af skogens veteraner stupade. Den skuggiga, lugna platsen skulle snart vara tom och öppen för sol och vind. Han suckade, den ensamme arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller tolf af träden lågo redan.
Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med tunga steg hemåt.
Denna gång tog han ej genvägen öfver åkern, såg ej på Heikki, som sprang emot honom, stampade i förstun fötterna liksom hade han haft snö på stöflarne, slängde yxen på golfvet och gick in.
Hustrun vaknade upp och stirrade förskräckt på mannen. Kinderna voro blossande af sömnen och ögonen ännu röda efter gråten. Han såg icke åt henne, lyfte sjelf grytan närmare spiselkanten, tog en tallrik och begynte ösa ur.
Hon sprang från stolen, lade temligen oförsigtigt den lilla sofvande flickan i sängen och föll ännu en gång i vild, hejdlös gråt.
Peltonen såg på henne, liksom hade han velat fråga henne någonting, men teg ännu.