Hon hann ej tala mer. Peltonen hade stigit upp från stolen och stod nu med hennes båda händer i sina.
— Sitt ner, Leena, — sade han — säg, kan du hålla mig kär, fastän jag gått och hållit mig ifrån dig och låtit dig vara ensam så länge?
Leena såg upp med ögonen ännu fulla af tårar.
— Kan du tro på mig, du? — frågade hon tviflande.
— Jag frågar om du kan hålla mig kär, fastän jag är en fördömd menniska — sade Peltonen och såg henne i ögonen.
— Är jag något bättre, jag? — menade Leena.
— Men jag är en olycklig varelse, jag har så mycket som tynger på. — Peltonen satte sig ånyo, körde hårdt armbågarne i bordet och lutade hufvudet mot sina båda händer.
— Stackare, nog ska vi hålla ett, om du bara litar dig till mig och talar om alltihop. Och kan du förlåta mig, så…
Hon såg med en skygg blick i hans ansigte.
Peltonen förblef i samma ställning, talade i början långsamt och liksom ovilligt, men blef småningom allt mer oförbehållsam och liflig. Leena lyssnade. Hon satte sig vid vaggan och betraktade den lillas alltjemt lugna sömn.