— Hå, hå — sade han efter en stunds tystnad, — jag var ung då, ung och orolig i blodet. Min far var betjent åt patrons far, när han, salig menskan, for med generalguvernören genom riket som skrifvare eller något sådant åt grefven. Far dog ung, och jag fick ärfva hans syssla. De kallade patrons far sektern den tiden, och han var en rigtig fin karl, han. Patron och jag lekte tillsammans hela dagarne, när vi voro barn, och jag var ibland hans häst och ibland hans karl — det var alltid på samma vis som nu, fastän vi var små då, förstås. Han sparkade mig, fast det var jag som var hästen, men om jag gaf tillbaks, fick jag stryk.

— Fy då! du har alltid varit liksom en slaf du, Peltonen!

Han såg upp en gång. — Säger du det, Leena, och vet inte att somliga bli födda till slafvar! När Gud skapade mig, tryckte han visst till bröstet på mig, att jag aldrig skulle få andas rigtigt ut, och han böjde tungt till nacken, att jag inte skulle kunna höja på den så som andra.

— Och det kan du säga så der förnöjdt och lugnt! Tror du det var Gud som gjorde din tunga så der stum, att du inte talar mer än en gång i månaden, — bevare mig, skyller han allt det onda på Gud!

— Hustru, det är barn och qvinfolk som ha så mycket att tala om och, och, ja — och ester, ryssar och lösdrifvare, jag säger det rent ut.

Leena rodnade under den bruna hyn. Hon förstod tillrättavisningen.
Mannen fortsatte:

— Från mitt fjortonde år var jag i deras bröd. Herr Emil, som man då kallade patron, han skolades, uppfostrades fint och lefde i öfverflöd hela tiden, ända tills gamla herrn dog och lemnade huset i konkurs efter sig. Han var då redan student och kanske tjugo år. Så gick det en tid. Herr Emil hade det svårt, van som han var att lefva stort. Han lånade af hvem han fick tag på och krånglade sig fram några år, fastän med stora bekymmer. Men han var likafullt med öfverallt, på alla danser och middagar, hos alla fina herrskaper i stan. Han var så nätt som en gardesofficer, fastän han var bara student. Men slutligen var det för svårt, och han höll på att komma fast för skuld. Det var då han tog kondition hos ett kommerseråd. Vi reste utrikes tillsammans med dem, han och jag. Jag slet den tiden mycket, svalt och trälade, han hade ingenting att ge mig, och jag hade inte hjerta att lemna honom, som nästan berodde af mig. Jag tänkte på att de mina tjenat i hans förfäders hus, hur skulle jag lemna sonen derför att han blifvit fattig. Jag skulle väl hålla ut i olyckan, efter som jag varit med i lyckans dar.

— Men med en så elak herre skulle jag inte stått ut.

— Du ja, du som sjelf har herrskapsblod i dig af far din, som ingen vet hvad han var för en, mer än att han var herreman, men jag som är af en stackars tjenareslägt … med mig är det annat…

— Det är väl så, att far min skyller det att jag känner det sturskt i mig. Jag tål inte deras högfärd.