2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.
3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss till sig.
4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention; man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare låter man ensam bjuda honom.
5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som förorsaka oreda.
6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst, dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa och vittnar om bristande lefnadsvett.
7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening särskildt.
8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.
9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars beskyllning för oartighet.
10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.
11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det ofvanstående blifvit anfördt.