DANIEL HJORT.
Sigrid!
KATRI (för sig). Han älskar henne. Blommar här hans lycka, tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.
SIGRID (fattande sig).
Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
Hvad är som gifvit skäl till detta steg
af er mot Stålarms dotter?
DANIEL HJORT. Är det Sigrid, som talar så? O, nej, det är ej möjligt! Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder? Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla, de forna, glada, ljufva samtal alla vi höllo förr. Och är det hon, som talar? Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.
SIGRID. Ni lönar illa det förtroende, min far bevisat er, och klandrar hårdt den rena vänskap, som ett barn er skänkt. (med bortvändt ansigte) och om——
DANIEL HJORT.
Säg ut, jag redo är att höra.
SIGRID. Och om man finge känna denna djärfhet, ni vet hvad er det kostade och mig.
DANIEL HJORT.
Ah!
SIGRID.
Här jag lägger brefvet, tag det åter.
En evig hemlighet emellan oss
skall detta bli, er ingen förebrå.
DANIEL HJORT.
Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka.