(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
Musik höres utom scenen).
Tolfte scenen.
Katri. Daniel Hjort. Fångvaktaren.
FÅNGVAKTAREN.
Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?
DANIEL HJORT. Du! Så! någon fins, som märker också mig, och denne är fångvaktarn, mannen från de här i hvalfven lefvande begrafna. En passlig man! Hvad vill du här?
FÅNGVAKTAREN. Jag skulle blott säga till häruppe, att den siste af fångarna har dött i natt.
DANIEL HJORT.
Ha, ha!
Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
I dag är lyckan gäst på detta slott,
från Flemings son alt ner till Flemings fångar.
Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp!
Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.
FÅNGVAKTAREN.
Säg, är det sant, att vi få krig igen?
Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!
DANIEL HJORT. Får du ej någon annan dit, så skall jag komma själf och bjuda mig åt dig.
FÅNGVAKTAREN.
Utaf den där får intet klokt man höra.